Vintervandring

Folkhälsan i Nedervetil ordnar en vandringskurs under tiden 22.2-22.9 2019 som jag och min äldsta dotter deltar i. Kursen består av både teoridelar/föreläsningar och praktik/vandringar. Som kursledare fungerar fenomenala Sini Sangi från Karleby. På den första föreläsningen i Nedervetil skidstuga fick vi grundlig information om hur man förbereder sig inför en vandring, om säkerhetsåtgärder, risker, utrustning och hur man klär sig rätt under olika årstider. Lördagen 9 mars var det då dags för den första vandringen.

11 stycken förväntansfulla kvinnor plus vår gruppledare Sini kom med på vintervandringen till Bredviken i Karleby ( Kokkolaborna talar om Sandskata) Det blåste hårt och snön piskade oss i ansiktet när vi samlades för att samåka från Nedervetil men i Bredviken var det till vår glädje klart och vackert väder, åtminstone under största delen av vandringen. Visst hann snöyran ikapp oss på isen senare under eftermiddagen men det störde inte vår glädje över att få vara ute och röra på oss i naturen. Att gå med snöskor var en ny erfarenhet för mig åtminstone. Snöskorna vi använde kom från kursarrangören Folkhälsans sida.

Först provade vi hur det är att att gå med snöskorna i skogen i kuperad terräng. Vi fick testa att bära en fullpackad rinka som vägde ca 7 kg och att dra en fjällpulka med utrustning. Jag fick gå med snöskorna med rinkan i uppförsbacke och klarade av det. Senare på kvällen var känslan lik spagetti som vevats genom en pastamaskin ! Men jag gjorde det ! Fjällpulkan provade jag inte själv att dra men av dem som gjorde det hörde jag att den kändes lätt trots att utrustningen vägde närmare 20 kg. Snöskorna var också lätta att gå med också för en nybörjare som jag. Vi hade visserligen fördelen att gå på packad skarsnö, troligen är det tyngre att gå i djup nysnö. Terrängen i Laajalahti ( Sandskata ) lämpar sig ypperligt för vintervandringar och utfärder med hela familjen.

Sini instruerade oss hur man kan göra i ordning ett vinterläger och att resa ett tält i skogen. Tältet som vi reste hade två "tamburer" och ett litet "rum" med golv av cellplast. Tamburen grävdes fram med en snöspade så att det blev en bra "bänk" var man tex kunde sitta på när man satte snöskorna på sig igen. Inne i "rummet" kan man övernatta i tom -30 graders köld om man har en värmekälla med sig, men det är överkurs och jag vet absolut ingenting om hur det går till. Det som man speciellt ska tänka på i samband med vintercamping är att ha så mycket som möjligt förberett i förväg.

Efter att vi prövat utrustning och rest ett vinterläger i skogen gick vi ännu ut på isen med snöskorna. Först klättrade vi upp i fågeltornet och fick känna av den hårda blåsten igen. Snöstormen närmade sig tydligen Sandskata småningom. Men ännu lyste solen vackert genom molnen så vi traskade raskt ut på isen med sikte på närmaste udde var det fanns ett underbart gömställe, en liten grotta var man kan krypa in på vintern.

Grottan lockade åtminstone dottern min som älskar grottor och att upptäcka spännande nya platser. Jag kunde inte heller motstå frestelsen utan kröp själv också in i grottan. Det var som att stiga in bergakungens sal ! Åtminstone en av dem. Ända sedan min barndom har jag också fascinerats av gömställen som man kunde hitta i skogen. Jag brukade ofta gå omkring och hitta "rum" som jag markerade och sedan återvände till senare. Kanske min vandringslust hör i hop med detta, i glädjen att söka och upptäcka nya platser.

I allafall så kände jag mig överlycklig att kunna delta just i den här vintervandringen. Jag hade nog annars aldrig kommit mig för att söka mig ut på isen med snöskor för att hitta denna vackra plats. Ett stort tack till Samfundet Folkhälsan och lokalavdelningen Nedervetil Folkhälsan som ordnar kursen. Vandringskursen känns som mitt i prick för mig och min dotter. Det är underbart att hitta en gemensam aktivitet som man kan hålla på med tillsammans med sina vuxna barn.

Sist men inte minst kom den stund som vi alla hade väntat på, att få sitta kring elden med sin matsäck, prata, skratta och dricka kaffe. Sini hade fått låna en enorm sotpanna (nokipannu ) som hon kokade kaffe i över öppen eld. Och visst är det något alldeles speciellt med att laga mat över öppen eld som gör att man blir både lugn och varm inombords. Man blir påmind om att det är det enkla som är det vackra. Och att gemenskapen värmer lika mycket som elden som sprakar.

Läs mer om Sini och om de vandringar som hon har gjort på hennes egen blogg http://luontoloinen.blogspot.com/